Dead Flesh (2002)

Scott Miles (regi, manus, produktion, m m), m fl

Skräckfilms-nörden Ben kommer inte överens med de populära ungdomarna på Vincent Price High School. Maggie, den nya tjejen i plugget, väcker ändå Bens nyfikenhet men hon verkar inte heller vilja veta av honom. Det visar sig nämligen att Maggie är levande död och behöver äta människohjärna för att överleva! Ben bestämmer sig för att hjälpa henne hantera sin vandöda situation och stilla sina morbida behov. Han vill slå två flugor i en smäll genom att mata sin nya flickvän med sina plågoandar från skolan. Problemet är att det inte direkt rör sig om de skarpaste hjärnorna, och Maggie behöver kvalitetskost...

Denna amerikanska lågbudget-film är i själva verket ett skolprojekt, och som sådan får den anses mycket välgjord. Den har exempelvis ett förhållandevis bra foto, även om – eller kanske tack vare att – den är inspelad i svartvitt (bortsett från själva slutscenen). Det rör sig alltså om en slags personal horror-historia i ungdomsfilms-genren, samtidigt som det är en kombinerad svart komedi och ett kärleksdrama. Kombinationen får väl sägas fungera tillfredsställande som bäst. Slutet känns förresten bortkastat men det blir ju lätt krystat när man ska envisas med att ha ett lyckligt slut till en personal horror-historia.

Apropå de levande döda så förekommer endast två stycken zombier i hela filmen, och situationen utvecklar sig heller aldrig till någon epidemi. Zombien i huvudrollen fungerar snarare som en övermänskligt stark kannibal till seriemördare. De levande döda lever i alla fall av sina offers hjärnor men varken deras diet eller tillkomst får någon närmare förklaring i filmen.

Manuset är välskrivet även om dialogen emellanåt haltar. Handlingen är också i hög grad dialogdriven, och trots sin brist på erfarenhet gör skådespelarna faktiskt hyfsat ifrån sig. De komiska inslagen varierar från det subtila till det överdrivna, och fungerar inte heller alltid helt tillfredsställande. Handlingen och personporträtten i sig håller dock hela vägen. Makeup- och gore-effekter ser däremot mest billiga ut men räddas i stort sett av det faktum att filmen är svartvit.

En B-filmshyllning och lyckad svart komedi, men inte mycket till zombiefilm.