recensioner av zombiefilm på svenska - zombie movie reviews in Swedish

Fido (2006)

Andrew Currie (regi, manus), m fl

  • manuset baseras på en berättelse av Dennis Heaton
Det stora Zombiekriget är sedan länge vunnet och världen har hunnit återhämta sig. Fast allting är inte riktigt sig likt. Det allestädes närvarande företaget ZomCom har numera hand om såväl säkerhet och rättskipning, som kyrkan och skolväsendet. Medborgarna, eller snarare ZomComs kunder, lever i pittoreska villaområden omgärdade av stängsel som håller det levande döda hotet utom synhåll. Företaget förser invånarna med allt de behöver, framför allt säkerhet. Speciellt gamla och sjuka utgör en stor säkerhetsrisk, varför samhället har förvandlats till en veritabel polisstat. ZomCom är inte heller sen att profitera på zombie-fenomenet. Den som inte har råd med en licenserad begravning blir företagets egendom efter sin död, och sätts antingen i slavarbete eller säljs som hushålls-hjälpreda eller sällskapsdjur. En stabil samhällsordning har alltså inrättats, en som inte låter sig rubbas av mindre än att familjen Robinson äntligen skaffar sig en egen sällskaps-zombie, som sonen i familjen döper till Fido. Det är nämligen ingen god idé att fästa sig vid sin zombie...

Denna kanadensiska lågbudget-produktion får anses extremt välgjord, även för att vara biofilm. (Filmen visades dock ytterst sparsamt på biograferna i Nordamerika.) Trots att filmen egentligen hämtar stoff från andra filmer, inte minst George A Romeros verk, är det en genuint originell historia. I grunden utgör den en pastisch på gamla avsnitt av teveserien Lassie, och utspelar sig i en Technicolor-vision av den amerikanska förorts-drömmen. Inslaget av levande döda påminner istället om gamla B-filmer men innehåller även flera referenser till Day of the Dead (1985). Det är dock, trots det centrala zombie-inslaget, inte heller någon renodlad zombiefilm. Det rör sig egentligen inte heller om någon skräckfilm, och komiken fungerar på ett mera subtilt plan. Konceptet är däremot väldigt genomtänkt och illusionen om ett alternativt 1950-tal håller för närmare granskning. Slutet urartar givetvis i ett veritabelt blodbad, även om filmen verkligen inte frossar i vare sig gore eller våld.

Samhällskritiken, eller snarare –satiren, är också klockren och sätter till och med Romero själv på skam. Temat är rädslan för ett utomstående hot samt priset för säkerhet, och är giltigt för såväl Kalla kriget som Terrorkriget. Vidare handlar filmen om att behöva konformera sig till omgivningens normer, liksom om hur vi behandlar våra äldre, och inte minst hur vi förhåller oss till döden – och till livet. Företagsväldet är nämligen allt annat än så perfekt, eller säkert, som man vill göra sken av. Samhällskicket utgör också en parallell till 1900-talets mera auktoritära regimer, komplett med egna paramilitära styrkor och även en scoutkår som för tankarna till nazisternas Hitler-ungdomar.

De levande döda är faktiskt en blandning av zombiefilmens människoätare och den äldre voodoo-zombien. Därmed förvandlas Romeros monster till en viljelös slav med hjälp av ett slags elektroniskt halsband. I övrigt är konceptet troget originalkonceptet i Night of the Living Dead (1968) genom att det inte rör sig om någon smitta utan fenomenet beskylls istället på någon form av strålning från yttre rymden. Hjärnan är central för det vandöda tillståndet, men halshuggning är också ett effektivt sätt att deaktivera zombien. Det framkommer även att zombierna har kvar vissa minnen, känslor och reaktioner, liksom att hungern efter människokött inte nödvändigtvis behöver vara den dominerande driften, även utan ett "domesticerings-halsband".

Produktionen är alltså så gott som fläckfri, om man bortser ifrån ett par logiska luckor i det annars geniala manuset, så som vilka motivationer vissa rollfigurer egentligen har för sitt handlande. Rollbesättningen är hur som helst extremt lyckad och så gott som samtliga skådespelare levererar utmärkta rollprestationer. Rollerna i sig får anses tacksamma och filmen innehåller mängder av minnesvärda repliker. Den tidstypiska musiken förstärker också såväl miljön som den ganska skruvade handlingen, och det vackra fotot går inte heller av för hackor. Om man över huvudtaget skall klaga på någonting så vore det antagligen att manuset är aningen förutsebart samt att filmen förmodligen är i tamaste laget för många zombiefilms-fantaster.

En mycket lyckad zombie-komedi med gott om samhällssatir men däremot inte mycket till gore. Likväl ett måste att se för alla och envar!

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Åfifan du har alltså sett den din lyckans ost. Faaaan va sugen ja e! Bra recension!

astarot sa...

Härlig recension!! Blev mäkta sugen på att se Fido - NU!!!
kram
astarot