Griff Furst (regi), Geoff Meed (manus), m fl
Renchard tror sig vara den siste överlevaren efter en global epidemi som förvandlat de smittade till muterade monster, vilka i sin tur har utrotat resten av mänskligheten. Han ägnar sig åt att avvärja de ständiga attacker som sker mot det hus som han förskansat sig i, men han har också tänkt ut en mera långsiktig lösning på sin tröstlösa situation. Han tänker nämligen spränga upp gasledningarna under den närbelägna staden, som varelserna verkar ha gjort till sin hemvist. Verkligheten börjar dock allt mera flyta ut i galenskap och tablettmissbruk, tills han en dag tar emot en nödsändning från en annan överlevare. Eller är det bara hans egen hjärna som spelar honom ett spratt, igen?
Denna amerikanska B-actionfilm hämtar element från den kultförklarade post-apokalyptiska B-filmen The Omega Man (1971), utan att för den sakens skull vara en nyfilmatisering eller en ny adaption av den roman som förlagan alltså baseras på. Dess tillkomst kan istället härledas till den massiva marknadsföringen av den senaste adaptionen av romanen ifråga, nämligen den betydligt mera påkostade action-filmen I Am Legend (2007). (Notera att titeln I Am Omega är en sammanslagning av de båda filmtitlarna.) Handlingen är alltså snarlik men manuset är däremot inte om något plagiat rakt av. Det handlar i själva verket om en actionfilm med en del omotiverade kampsportsinslag, men i övrigt frossas det vare sig i våld eller gore. Filmmakarna har också lyckats väldigt bra med undergångskänslan och den första halvtimmen är också förvånansvärt bra, för att vara en actionfilm förklädd till zombiefilm. Sedan tar filmens handling dock över och det minimala persongalleriet presenteras. Därefter går det tyvärr bara utför.
De levande döda är en slags blandning av väldigt olika koncept inom zombiefilms-genren. De är exempelvis väldigt snabba men förhållandevis enkla att nedgöra, och dessutom verkar de ogilla salt (?). Faktum är att man över huvudtaget inte får reda på mycket om zombierna men det verkar i alla fall röra sig om människoätare alternativt blodsugare. De är hur som helst ganska deformerade och för snarare tankarna till någon sorts mutanter, eller något annat odefinierbart. Ett virus av något slag förefaller ligga bakom fenomenet och det smittar genom blod och sår. Makeup-effekterna är i alla fall påkostade men däremot får man aldrig se speciellt många zombier i bild samtidigt (vilket känns lite snopet med tanke på filmens omslag).
Produktionen för, på gott och ont, tankarna till äldre B-filmer och filmen utgör därmed ett välkommet avbrott från de rena amatörproduktioner som numera ges ut som en konsekvens av digitalvideons genombrott. Det är både uppenbart att filmmakarna är skickliga på sitt hantverk och att filmbudgeten varit snålt tilltagen. Däremot rör det sig som sagt inte om någon amatörproduktion där de medverkande mer eller mindre fått ställa upp gratis. Det man kan sakna är dock litet av det engagemang som återfinns i B-filmer som The Stink of Flesh (2005) eller Necropolis Awakened (2002), där filmmakarna faktiskt haft en egen vision som de varit beredda att förmedla hellre än bra. Här har produktionsbolaget istället fått det som man betalt för, och inget mera. Detta innebär ett ganska obefintligt bakomliggande koncept, liksom ett manus med en trådtunn samt allt annat än logisk handling med tillhörande uppstyltade dialog. B-filmsskådespelarna gör sina roller på fullt allvar och produktionen saknar såväl inslag av humor som nakenhet. Ljudeffekterna känns inte heller speciellt genomarbetade alla gånger men fokus verkar istället ha legat på koreografin i kampsportsscenerna – samt på häftiga bilar.
En gammaldags B-film med inslag av kampsport och levande döda. Kort och gott.
programförklaring
prenumerera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar