recensioner av zombiefilm på svenska - zombie movie reviews in Swedish

Insanitarium (2008)

Jeff Buhler (regi, manus), Larry Shapiro (produktion), m fl

  • regissören har en mindre biroll i filmen
Jack Romero har på kort tid förlorat alla som betyder någonting för honom. Först tog modern livet av sig och sedan visade det sig att systern Lily lider av samma mentala åkomma. Efter ett självmordsförsök spärrades hon in på en sluten psykiatrisk institution, och när Jack nekas all kontakt med henne tar han saken i egna händer. Han lyckas få sig själv inskriven på Middleton Psychiatric Institute men inser snabbt att han tagit sig vatten över huvudet. Överläkare Gianetti experimenterar med ett nytt universalbotemedel mot mental ohälsa, och patienterna är hans försöks kaniner. Den gode doktorn har inte för avsikt att släppa ut någon – vare sig de är sjuka eller ej. Medan Jack försöker hitta en väg ut för sig själv och Lily börjar experimenten på övervåningen gå över styr fullständigt...

Denna amerikanska B-film förefaller vara tämligen påkostad men känns ändå som en halvtaskig lågbudget-produktion. Problemet med filmen är att den inte känns äkta, utan kulisserna ser ut som nytillverkade och kliniskt rena, just det, kulisser. Regin känns distanserad och även om filmen ibland tydligt emulerar 28 Days Later (2002) så saknas nerv helt och hållet. Även i övrigt känns filmen som ett lapptäcke av scener och klichéer från en lång rad andra filmer. Det filmen däremot lyckas desto bättre med är allehanda gore-effekter vilka ser ut att vara så gott som helt befriade från datormanipulering, något som känns uppfriskande i dessa digitala tider. Blodet flödar med andra ord och filmen innehåller också en del nakenhet – gärna i kombination med såväl sex som gore. Slutet må vara förutsebart men har ändå potential för en smittospridning bortom sjukhuset, där så gott som hela filmens handling alltså utspelar sig.

Det som förutom musiken mest påminner om Danny Boyles epokgörande survival horror-film (ovan) är orsaken till själva utbrottet. Det rör sig alltså inte om några levande döda utan de smittade har utsatts för ett läkemedel (ett nano-teknologiskt sådant dessutom) som gör att de sakta men säkert degenererar till primitiva, människoätande vilddjur. (Tanken är visst att först nedmontera det sjukliga psyket för att sedan återuppbygga en socialt fungerande individ, eller nåt.) Det rör sig alltså inte om någon ögonblicklig förändring utan patienterna har genomgått upprepad terapi under en längre tid. Ämnet muterar dock, inte helt oväntat, och även personalen och vanliga psykpatienter börjar smittas. En intressant aspekt är förresten att de fullt utblommade kannibalerna mer än gärna angriper och äter upp andra smittade, men ger sig vanligtvis endast på skadade eller på annat sätt försvagade individer.

Filmen är ett gott exempel på hur ett välskrivet manus (måhända med en aningen långsökt handling och en småfånig dialog), kompetenta medarbetare och en vettig filmbudget inte nödvändigtvis resulterar i en bättre film än säg en independent-produktion med obefintlig budget. Det är underligt att regissören Jeff Buhler verkar sakna en vision för sitt eget manus, men det kan ju hända att filmens producenter, med Larry Shapiro i spetsen, har blandat sig i allt för mycket. Även skådespelarna lär vara såväl namnkunniga som, i vanliga fall, duktiga men regissören verkar inte riktigt ha kunnat göra det bästa av de arketypiska rollerna. (Vår egen Peter Stormare gör dock bort sig helt på egen hand. Rollen som galen vetenskapsman torde räknas till hans allra sämsta skådespelar-prestationer någonsin.)

En väldigt blodig men i övrigt ganska intetsägande rysare, utan några levande döda.

Inga kommentarer: