Elza Kephart (regi, manus, produktion), Patricia Gomez (manus, produktion), Andrea Stark (produktion), m fl
Syster Powers har funnit kärleken! Det är åtminstone vad hon själv inbillar sig, för en manlig patient med egendomliga symptom har nämligen visat intresse för henne på sjukhuset. Panelhönan Patsy lever upp för första gången sedan sina tonårsdagar, då hon dejtade mannen som skulle komma att bli sjukhusets hingst, nämligen snyggingen dr Dox. Ett par oroväckande saker inträffar dock och gör romansen kortlivad: Utan synbar anledning biter uppvaktaren henne på handen, samt att hon finner densamme död i sin sjuksäng nästa morgon. Trots patientens tragiska bortgång känner sig Patsy Powers dock ovanligt levande och sensuell, vilket även sjukhusets manliga personal snabbt lägger noterar. Detta skapar avundsjuka bland sjuksystrarna, och speciellt hos Goodie Tueschuze som inte bara är troförlovad till dr Cox, utan som också är syster Powers främsta rival om positionen som översköterska. Kampen kan börja och snart är även dr Dox indragen sjuksköterskornas dödliga spel.
Denna kanadensiska independent-film av en grupp kvinnliga filmstudenter var ursprungligen tänkt att bli en stumfilm. Filmen spelades därför in i svart-vitt med gammaldags teknik och i äldre stil – samt helt utan ljudspår. När filmen skulle färdigställas fick man dessvärre kalla fötter och valde istället att spela in dialogen och dubba filmen. Även om slutresultatet är väldigt underhållande och även välgjort, så kan man ana vilken potential filmen skulle haft som stumfilm. Nu framstår det dessvärre som något av en halvmesyr då talspåret är långt ifrån perfekt (man har även låtit andra personer än skådespelarna spela in rösterna åt vissa roller) och då filmen innehåller gott om icke-verbal kommunikation, som nu istället känns malplacerad och överflödig. Det hela blir inte mindre förvirrat här filmmakarna inkluderat ett ganska otippat sångnummer mitt i alltsammans! Ett stort plus är hur som helst det mardrömslika slutet samt de extremt välgjorda och surrealistiska drömsekvenserna. Filmen kan sägas vara en pastisch på gamla B-filmer och som sådan fungerar den alldeles utmärkt. Temat är alltså kvinnlig frigörelse, inte minst sexuell sådan, men filmens politiska budskap kan antagligen lämnas utan vidare kommentar här. (Tittaren lär knappast ana det ändå.)
Filmens levande döda skiljer sig från den gängse mallen på flera punkter. Exempelvis bibehåller den smittade det mesta av sin tankeförmåga liksom talförmågan. Huruvida zombierna faktiskt är döda eller inte lämnas osagt, men det förefaller vara underförstått att deras livsuppehållande system fungerar någorlunda väl. Det är också litet oklart om de kan oskadliggöras medels sedvanligt våld. Smittan härrör i alla fall från vildmarken och den omnämns som en bakterie. Här får zombien inta vampyrens traditionella roll, även om det faktiskt rör sig om människoätare, då tillståndet tillmäts tydliga erotiska undertoner. Män uppfattar exempelvis den kvinnliga zombien som närmast övernaturligt attraktiv – och faktum är att detta upplägg även används i zombie-komedin Zombie Strippers (2008) – medan männen får en ökad sexuell aptit. Smittan sprids hur som helst via bett (och eventuellt också klösmärken), i vanlig ordning.
Trots att slutprodukten alltså blev någonting annat än vad den ursprungligen var tänkt, så rör det sig alltså om en väldigt underhållande och även spännande film. Filmbudgeten lär dock ha varit minimal vilket bland annat märks på en del rekvisita som visas på bild, men detta hade enbart förhöjt känslan av autencitet om man fullföljt sin plan att göra en stumfilm av det filmade materialet. Huvudrollsinnehavarna gör också väldigt bra ifrån sig, återigen med tanke på hur rollerna varit tänkta att spelas (d v s utan ljud). Även filmmusiken påminner om en gammal stumfilm och förhöjer närvarokänslan betydligt. Fotot är emellanåt enastående, mycket tack vare att man använt gamla metoder och låtit sig inspireras av äldre (svart-vit) film vad gäller ljussättning med mera. Makeup-effekter är dock sparsmakade men detta stör knappast i sammanhanget (speciellt som färg som sagt saknas) och filmen innehåller även en hel del effektiv gore (som sagt i svart-vitt). Manuset är vidare välskrivet och känns genomtänkt, och inte minst humorn fungerar alldeles utmärkt. Faktum är att man i början av filmen följer huvudpersonen (som alltså är en slags antihjälte) ur hennes perspektiv. Senare byter dock filmen perspektiv, och handlingen följer istället antagonisten som därmed förvandlas till protagonist. Tittaren får antagligen själv reda ut vem som egentligen är hjälten och vem som är skurken.
En välgjord drift med svart-vita B-filmer som även lånar en del från stumfilmen. Kanske inte mycket till zombiefilm men rekommenderas ändå till den som vill uppleva någonting garanterat annorlunda!
programförklaring
prenumerera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar