Esa Jussila (regi, manus, produktion, special- & makeup-effekter, m m), m fl
En grupp värnpliktiga soldater på en militär installation i södra Finland vaknar upp efter att hela basen blivit utslagen meddels knockout-gas. De verkar vara helt ensamma i de underjodiska gångarna och inser snart att man även blivit inlåsta. Innan man hunnit utvärdera situationen finner man resterna av en människa som förefaller ha blivit sprängd inifrån. Det visar sig snart att man inte alls är ensamma utan att resten av manskapet är ute efter deras levande kött! Vill man överleva måste man bryta karantänen och därigenom riskera att det som finns inne på basen skall nå samhället utanför.
Denna finska zombiefilm är i själva verket en nollbudget-satsning, men för den sakens skull rör det sig inte någon fånig zombie-komedi. Filmen inleds hur som helst med en tillbakablick på handlingen i den kortfilm som filmen är en fortsättning på. Därefter sätts tonen direkt med en ganska makaber obduktions-scen, som övergår i själva iscensättningen av filmens handling vilken rullas upp under förtexterna. Själva filmen bygger snabbt upp en tät stämning och innan man vet ordet av avlöser det ena blodbadet det andra. Slutstriden är genuint spännande och vid det laget har man som tittare lyckats fästa sig ordentligt vid rollfigurerna och deras desperata situation. Slutet är väldigt storslaget och värdigt genren. Det lysande soundtracket måste berömmas särskild då det alltså rör sig om en riktig filmkomposition och höjer filmen till en helt annan nivå. Trots att materialet är inspelat på digital-video förvandlar efterarbetet med foto, ljud och specialeffekter den blodiga action-historian till en stämningsfull rysare med en närmast filmisk känsla!
Vad gäller de levande döda så ter sig dessa tämligen traditionella, åtminstone vid första anblicken. Själva konceptet kretsar dock kring någon slags – förmodat utomjordiska – mikroskopiska parasit-varelser som besätter sina mänskliga värdar och kamouflerar sig därmed fullständigt. Zombierna i sin tur är endast en biprodukt – en smitta som sprider sig bland parasitens mänskliga offer. Då de ruttnar fort försöker de levande döda kompensera vävnads-förlusten genom att kannibalisera på ickesmittade människor. Makeup-effekter är för det mesta rudimentära men fungerar ändå tillfredsställande (med undantag från någon form av träsk-mumier) tack vare att fotot inte fokuserar på detaljer i onödan. I likhet med gore och andra specialeffekter så rör det sig dock om snuskigt billiga effekter, men som ändå fungerar mycket väl tack vare klippning och en hel del kreativ bildmanipulering. Ren datorgrafik lyser dock tack och lov med sin frånvaro (med undantag från en kort men tämligen misslyckad scen i slutet av filmen).
Produktionen i övrigt är som sagt billigast möjliga men det kompenseras mer än väl av ett riktigt bra manus, synnerligen lyckat foto, omdömesgill regi och inte minst den ovan nämnda klippningen. Svagheterna består först och främst i de ganska ojämna skådespelarinsatserna samt ljudkvaliteten. Även om soundtrack och ljudeffekter fungerar tillfredsställande är exempelvis dialogen emellanåt aningen svag. (Det hjälper inte heller att skådespelarna mumlar fram dialogen.) Detta är dock ett vanligt problem med dylika produktioner och ett resultat av att filmmakaren själv sitter på för många stolar samtidigt. Resursbristen har även satt sina spår i andra delar av produktionen, vilket bland annat resulterat i att vissa specialeffekts-scener som spelats in i efterhand inte matchar resten av det inspelade materialet, eller att vissa miljöer helt enkelt inte lyckas övertyga tittaren.
En spännande amatörproduktion som känns betydligt mera påkostad än vad den i själva verket är. Mänger av blod, gore och levande döda utlovas!
programförklaring
prenumerera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar