Die You Zombie Bastards! (2005)

Caleb Emerson (regi, manus, produktion, specialeffekter, m m), Haig Demarjian (manus, produktion), m fl

• baseras på kortfilmen Red's Breakfast III: Die You Zombie Bastards! (1998) av samme regissör
• båda upphovsmännen Caleb Emerson och Haig Demarjian har biroller i filmen

Red Toole har funnit lyckan i sin fru och medbrottsling Violet. De är nämligen kannibalistiska seriemördare och skulle antagligen ha levt lyckliga i alla sina dar om inte ondskan i form av baron Nefarious slagit till. Från sitt hemliga laboratorium någonstans i Bermuda-triangeln planerar denne galne vetenskapsman att förslava hela världen, men först bestämmer han sig för att kidnappa sin drömkvinna, nämligen Violet Toole. Turligt nog har Red just slagit in på en bana som superhjälte och ger sig iväg på en lång och mödosam resa för att återfinna sin käresta – och rädda världen.

Denna amerikanska lågbudget-produktion är tydligt inspirerad av så kallade Troma-filmer liksom även av äldre B-filmer. Det rör sig om en parodi på, eller möjligen hyllning till, B-filmen. Nakna unga kvinnor är ett centralt inslag, liksom sexuella anspeglingar av alla de slag. Över huvudtaget har filmmakarna gjort sitt yttersta för att filmen skall bli så extrem som möjligt, vilket bland annat innebär en kavalkad av abnorma manslemmar liksom absurda gore-effekter och stora mängder blod. Filmen har betydligt mera gemensamt med äldre filmer på temat zombier än med den survival horror som vi idag förknippar med inte minst George A Romeros epokgörande verk. Det rör sig alltså om människor som förvandlas till viljelösa slavar under en zombiemästare, även om voodoo-prästen här alltså har bytts ut mot en galen vetenskapsman. Och här är det istället hjälten och hjältinnan som är människoätare! Filmen lyckas framgångsrikt undvika att fastna i någon särskild kategori eller genre.

Filmens kvalitéer och brister behöver knappast analyseras närmare då det närmast rör sig om en medvetet dålig film. Nära nog samtliga roller är ogenerat överspelade liksom den totalt absurda dialogen är illa skriven. Specialeffekter av alla de slag, liksom rekvisitan, är lika billig som produktionen i stort, även om viss hantverks-skicklighet ändå lyser igenom den bloddränkta ytan. Det punkiga soundtracket är också överraskande fräscht, men det är också egentligen det bästa man kan säga om filmen.

En absurd B-film som absolut inte skall tas på något som helst allvar. Rekommenderas enbart för älskare av dålig film, och verkligen inte till zombiefilms-fantaster!

Una de zombis (2003)

Miguel Á Lamata (regi, manus), Miguel Á Aijón (manus), Santiago Segura (produktion), m fl

• manusförfattaren Miguel Á Aijón spelar sig själv i filmen, liksom producenten Santiago Segura har multipla roller (däribland som sig själv)

Filmnörden Aijón har alltid haft en nästan ohälsosamt livlig fantasi. När hans föräldrar slutligen slänger ut honom bestämmer han sig för att göra slag i saken och göra en film. En dålig film visserligen, men en riktig film likväl. Först måste han dock övertyga sin loser till barndomsvän Caspas att hjälpa honom. Även om Caspas har sina egna problem att handskas med så inleds den plågsamma process som kallas filmskapande. Ett manus behövs givetvis och efter ett par misslyckade försök sätter Aijón igång med att skriva sin debutfilm. Den kommer att innehålla allting som är bra med filmmediet, så som action, sex, gangsters och levande döda. Saken är bara den att staden skakas av en våg av våldsdåd med satanistiska förtecken. Personer ur Aijóns liv – både den verkliga och de påhittade delarna – visar sig ha mycket med komplotten att göra. Snart är de aspirerande filmmakarna inblandade i en våldsam strid som inte bara hotar hela staden, utan i förlängningen också resten av världen!

Denna spanska independent-produktion är i själva verket en slags metafilm som arbetar med flera tids- och verklighetsplan. Filmen är lyckligtvis välskriven och väldigt genomtänkt, varför resultatet faktiskt är ganska intressant om än ibland aningen förvirrande. Tonen är genomgående rå och dialogen vulgär, och filmen innehåller många härligt motbjudande scener. Filmen innehåller även, inte helt oväntat, flera hänvisningar till andra filmer men också ett musiknummer och en het spansk sexscen. Trots titeln (”En zombiefilm”) tillhör filmen dessvärre inte zombiefilms-genren så som den definieras på den här bloggen, utan det levande döda inslaget handlar mera om att skurkarna har blivit återuppväckta av en zombiemästare, och är därmed i dennes våld. De har med andra ord väldigt lite gemensamt med människoätande vandrande lik, även om ett skott i pannan ändå verkar vara ett säkert sätt att göra sig av med dem.

Filmen är framför allt stilsäker och även snyggt filmad, med en slags billig estetik. Specialeffekter är övertygande som bäst, och skådespeleriet håller en jämn hysterisk nivå. Manuset är som sagt välskrivet och rollerna genomgående tacksamma, varför ett visst överspel helt enkelt hör till. Dialogen passerar allt som oftast alla gränser för god smak men det skall antagligen ses som en del av humorn. Eftersom det rör sig om en renodlad B-film är humorn alltså helt central, och den komiska tajmingen är också för det mesta klockren. Antagligen kommer filmen att åtnjuta någon form av kultstatus inom spansk film i framtiden.

En välgjord men vulgär B-film med mycket actioninslag. Dock ingen zombiefilm över huvudtaget.

Quarantine (2008)

John E Dowdle (regi, manus), Drew Dowdle (manus, produktion), Roy Lee (produktion), Robert Hall (makeup-effekter), m fl

• nyfilmatisering av den spanska survival horror-filmen [REC] (2007)

Den 11 mars 2008 hände slutligen det som myndigheterna i USA länge fruktat. Det experimentella biologiska stridsmedel som stulits från en topphemlig militär anläggning visade sitt fula tryne mitt i ett tättbefolkat område. Närmare bestämt i Los Angeles. Eftersom man haft ständig beredskap för att just detta skulle hända var det endast en fråga om timmar innan man kunde upprätta en fullskalig karantän på utbrottsplatsen, och därmed förhindra en epidemi av ofattbara proportioner. Det första larmet kom från en veterinärklinik där de intagna djuren snabbt smittats av vad som beskrevs som en superfarlig variant av rabiesviruset. Smittkällan kunde snabbt lokaliseras till en hund och därigenom till dennes ägare. Eftersom invånarna i bostadshuset redan hunnit bli smittade skulle ingen heller överlevda karantänen. Förutom personal från smittskydds-myndigheten fanns tyvärr även ett par poliser och brandmän bland offren. Ett repportage-team hamnade också innanför karantänen och en utredning har inletts för att reda ut hur den lokala tevestationen kunnat få reda på utbrottet i ett så tidigt skede.

Att den amerikanska biopubliken inte gillar undertexter har man ju förstått. Därav alla dessa så kallade remake-versioner av utländska filmer, inte minst skräckfilmer. Detta öde har nu alltså även drabbat den spanska lågbudget-skräckfilmen [REC] (2007). Den amerikanska versionen är visserligen förlagan trogen men då det rör sig om en tvättäkta Hollywood-produktion är filmbudgeten uppemot tiofallt större. Detta är i och för sig ingen nackdel då man faktiskt har lyckats återskapa originalet scen för scen. (Man uppförde helt sonika hela inspelningsplatsen i Barcelona i studion.) Rollistan har givetvis amerikaniserats och så vidare, men då riktar sig filmen ändå till amerikansk publik.

Några levande döda återfinns däremot inte i denna version – och det kan diskuteras om några sådana ens fanns i förlagan. Där originalet var öppet för tolkning har man här valt att uttryckligen säga att det rör sig om en muterad eller manipulerad variant av rabiesviruset. Inkubationstiden har dock förkortats extremt mycket samt att sjukdomsförloppet är både snabbare och aggressivare än vanligt. Hur som helst känns upplägget genomtänkt och resultatet genomarbetat. Tyvärr förtar denna förklaring samtidigt något av fasan i det gastkramande slutet, som här faktiskt blir något av en besvikelse. Å andra sidan lämnas egentligen ingenting ouppklarat.

Produktionen som sådan är både påkostad och väl genomförd på så gott som samtliga punkter. Bilden lär exempelvis vara tydligare då man använt sig av betydligt mera avancerad kamerautrustning än i originalet, även om man givetvis har degraderat bilden till ”rätt” videokvalitet. Manuset håller också måttet och även om den i stort sett kopierar handlingen scen för scen, så passar man samtidigt på att göra filmen längre samt bjuda på en hel del nya uppslag. Det är kort och gott mera av allting, och även den smått ointressanta inledningen har fått litet mera kött på benen. Det filmen däremot inte riktigt lyckas återskapa är dock känslan av autencitet, då man uttryckligen har gått in för att återskapa någonting som ursprungligen utgick ifrån äkta reaktioner från skådespelarna. Det underlättar inte heller för en svensk tittare att man känner igen skådespelare från främst amerikanska teve-serier. Problemet med igenkännande skulle alltså vara att filmen skall föreställa ”äkta” upphittat och oredigerat filmmaterial.

En ganska onödig remake men ändå intressant för den som gillade originalet. Den engelskspråkiga kopian är framför allt längre och även mera verklighetsförankrad.

Graveyard Alive: A Zombie Nurse in Love (2003)

Elza Kephart (regi, manus, produktion), Patricia Gomez (manus, produktion), Andrea Stark (produktion), m fl

• båda producenterna Patricia Gomez och Andrea Stark har biroller i filmen

Syster Powers har funnit kärleken! Det är åtminstone vad hon själv inbillar sig, för en manlig patient med egendomliga symptom har nämligen visat intresse för henne på sjukhuset. Panelhönan Patsy lever upp för första gången sedan sina tonårsdagar, då hon dejtade mannen som skulle komma att bli sjukhusets hingst, nämligen snyggingen dr Dox. Ett par oroväckande saker inträffar dock och gör romansen kortlivad: Utan synbar anledning biter uppvaktaren henne på handen, samt att hon finner densamme död i sin sjuksäng nästa morgon. Trots patientens tragiska bortgång känner sig Patsy Powers dock ovanligt levande och sensuell, vilket även sjukhusets manliga personal snabbt lägger noterar. Detta skapar avundsjuka bland sjuksystrarna, och speciellt hos Goodie Tueschuze som inte bara är troförlovad till dr Cox, utan som också är syster Powers främsta rival om positionen som översköterska. Kampen kan börja och snart är även dr Dox indragen sjuksköterskornas dödliga spel.

Denna kanadensiska independent-film av en grupp kvinnliga filmstudenter var ursprungligen tänkt att bli en stumfilm. Filmen spelades därför in i svart-vitt med gammaldags teknik och i äldre stil – samt helt utan ljudspår. När filmen skulle färdigställas fick man dessvärre kalla fötter och valde istället att spela in dialogen och dubba filmen. Även om slutresultatet är väldigt underhållande och även välgjort, så kan man ana vilken potential filmen skulle haft som stumfilm. Nu framstår det dessvärre som något av en halvmesyr då talspåret är långt ifrån perfekt (man har även låtit andra personer än skådespelarna spela in rösterna åt vissa roller) och då filmen innehåller gott om icke-verbal kommunikation, som nu istället känns malplacerad och överflödig. Det hela blir inte mindre förvirrat här filmmakarna inkluderat ett ganska otippat sångnummer mitt i alltsammans! Ett stort plus är hur som helst det mardrömslika slutet samt de extremt välgjorda och surrealistiska drömsekvenserna. Filmen kan sägas vara en pastisch på gamla B-filmer och som sådan fungerar den alldeles utmärkt. Temat är alltså kvinnlig frigörelse, inte minst sexuell sådan, men filmens politiska budskap kan antagligen lämnas utan vidare kommentar här. (Tittaren lär knappast ana det ändå.)

Filmens levande döda skiljer sig från den gängse mallen på flera punkter. Exempelvis bibehåller den smittade det mesta av sin tankeförmåga liksom talförmågan. Huruvida zombierna faktiskt är döda eller inte lämnas osagt, men det förefaller vara underförstått att deras livsuppehållande system fungerar någorlunda väl. Det är också litet oklart om de kan oskadliggöras medels sedvanligt våld. Smittan härrör i alla fall från vildmarken och den omnämns som en bakterie. Här får zombien inta vampyrens traditionella roll, även om det faktiskt rör sig om människoätare, då tillståndet tillmäts tydliga erotiska undertoner. Män uppfattar exempelvis den kvinnliga zombien som närmast övernaturligt attraktiv – och faktum är att detta upplägg även används i zombie-komedin Zombie Strippers (2008) – medan männen får en ökad sexuell aptit. Smittan sprids hur som helst via bett (och eventuellt också klösmärken), i vanlig ordning.

Trots att slutprodukten alltså blev någonting annat än vad den ursprungligen var tänkt, så rör det sig alltså om en väldigt underhållande och även spännande film. Filmbudgeten lär dock ha varit minimal vilket bland annat märks på en del rekvisita som visas på bild, men detta hade enbart förhöjt känslan av autencitet om man fullföljt sin plan att göra en stumfilm av det filmade materialet. Huvudrollsinnehavarna gör också väldigt bra ifrån sig, återigen med tanke på hur rollerna varit tänkta att spelas (d v s utan ljud). Även filmmusiken påminner om en gammal stumfilm och förhöjer närvarokänslan betydligt. Fotot är emellanåt enastående, mycket tack vare att man använt gamla metoder och låtit sig inspireras av äldre (svart-vit) film vad gäller ljussättning med mera. Makeup-effekter är dock sparsmakade men detta stör knappast i sammanhanget (speciellt som färg som sagt saknas) och filmen innehåller även en hel del effektiv gore (som sagt i svart-vitt). Manuset är vidare välskrivet och känns genomtänkt, och inte minst humorn fungerar alldeles utmärkt. Faktum är att man i början av filmen följer huvudpersonen (som alltså är en slags antihjälte) ur hennes perspektiv. Senare byter dock filmen perspektiv, och handlingen följer istället antagonisten som därmed förvandlas till protagonist. Tittaren får antagligen själv reda ut vem som egentligen är hjälten och vem som är skurken.

En välgjord drift med svart-vita B-filmer som även lånar en del från stumfilmen. Kanske inte mycket till zombiefilm men rekommenderas ändå till den som vill uppleva någonting garanterat annorlunda!