Lucio Fulci (regi, manus), Fabrizio De Angelis (produktion), Gianetto De Rossi (specialeffekter), m fl
En kvinna flyttar från New York till Louisiana då hon ärver ett nedgånget gammalt hotell på en landsort. Flera olyckor och oförklarliga dödsfall inträffar dock när stället skall restaureras, och de båda hjälpredorna som sett efter hotellet under alla åren är inte speciellt hjälpsamma. Medan allt fler övernaturliga händelser inträffar kontaktas ägarinnan av en blind ung kvinna från trakten som råder henne att lämna platsen omedelbart. Hotellet skall nämligen vara byggt över en av de sju portarna till helvetet.
Denna italienska film av zombiefilms-gurun Lucio Fulci tillhör egentligen den ockulta skräckgenren, och zombieinslaget i sig är inte centralt på något vis. Apropå levande döda så kan man urskilja två separata koncept i filmen. Den ena sorten är snarare likspöken än levande döda, liksom övernaturliga i största allmänhet. (Det verkar förvisso som att tillståndet är smittsamt men det framgår däremot inte exakt hur detta i så fall går till.) Den andra sorten liknar däremot de levande döda i survival horror-filmen Zombie Flesh-Eaters (1979) av samme regissör. Eftersom de senare endast förekommer i en av slutscenerna så låter sig konceptet inte analyseras närmare, förutom att det förefaller vara tämligen standardmässigt för zombiefilms-genren.
Filmen är hur som helst en av filmmakaren Lucio Fulcis bästa skräckfilmer och är, även med dagens mått mätt, full av spektakulära men även spekulativa gore-effekter. Den är också anmärkningsvärt välgjord för att vara en 30 år gammal lågbudget-produktion. Det som är sämst med filmen har också mest att göra med det faktum att det just rör sig om en ganska typisk italiensk produktion från sin tid. Språket i dubbningen känns exempelvis ibland något förvirrat, även om det också finns gott om andra mer eller mindre onödiga missar. Även handlingen är ibland aningen ologisk och förvirrande, vilket filmmakaren dock själv bortförklarar med att den egentligen inte skall förstås i någon mening. Skräcken härrör snarare ur visionen och det starka bildmaterialet. Oavsett är själva slutet dock så pass storslaget och stämningsfullt att det ursäktar eventuella tillkortakommanden vad gäller handlingen i övrigt. Även soundtracket är en klassiker i skräckfilms-sammanhang.
En italiensk skräckfilms-klassiker med mycket gore, men däremot ingen renodlad zombiefilm. Rekommenderas dock till alla skräckfilms-intresserade.
programförklaring
prenumerera
1 kommentar:
Tråkig skräpfilm som inte klarar at bestämma sig för om den skal vara en spökfilm eller zombiefilm. Zombierna visar sig bara et fåtall gånger och makeup effekterne på dem är ingent vidare bra. Et riktigt sömnpiller.
Skicka en kommentar