Danny Boyle (regi), Alex Garland (manus), Andrew Macdonald (produktion), m fl
-
den amerikanska bioversionen, 29 Days Later (2003), är något längre och innehåller även den ursprungliga slutscenen som följer efter eftertexterna, men som togs bort innan filmen hade premiär
-
filmen har fått en uppföljare: 28 Weeks Later (2007)
Djurrättsaktivister bryter sig in på ett medicinskt laboratorium för att befria försöksdjur, men råkar samtidigt släppa lös ett extremt smittsamt och farligt virus. Fyra veckor senare vaknar cykelbudet Jim upp från en koma efter en olycka. Han upptäcker att inte bara sjukhuset utan också resten av London är övergivet. Alla människor verkar ha försvunnit och de enda som finns kvar visar sig vara smittade med någonting som gör dem mordiska. Det enda sättet att överleva och att inte själv bli smittad, är att bli lika hänsynslös som de smittade.
Detta är en sameuropeisk brittisk produktion som blivit stilbildande för den moderna zombiefilms-trenden. Det rör sig dock inte om en regelrätt zombiefilm eftersom den alltså inte innehåller några döda som vaknar till liv, utan bör snarare klassificeras i science fiction-genren. Trots detta är det ändå en survival horror-film vad gäller tema och handling, närmare bestämt människans inneboende benägenhet till våld. Dessutom finns det tydliga paralleller till The Dead-serien (av George A Romero) och inkluderar rent av en hyllningsscen till klassikern Dawn of the Dead (1978). Det rör sig dock inte heller om någon gore-film utan survival horror-elementen koncentrerar sig mera på miljön och stämningen, och lyckas också mycket bra med detta. Det rör sig vidare om en relativt billig produktion som dock ändå gick upp på biograferna och även gjorde succé i USA. Filmen har hur som helst blivit hårt kritiserad av zombiefilms-fantaster och är måhända också en av de mer missförstådda survival horror-filmerna som har gjorts.
Istället för levande döda kretsar handlingen alltså kring ett otroligt smittsamt virus som gör den smittade aggressiv och mordisk. Sjukdomen betecknas som "rage" (vrede eller ilska) och den sjuke angriper helt enkelt alla ickesmittade som denne kommer i kontakt med. De smittade använder dock aldrig tillhyggen utan använder sina bara händer, liksom ibland tänder, i syfte att skada och döda. De är vidare främst aktiva på natten och anfaller gärna i grupp. I brist på offer verkar de däremot gå in i ett slags inaktivt tillstånd eller dvala. Själva smittan sprids genom bett eller vanligast genom att den drabbade spyr blod över sitt offer, vilket också gör dem otroligt farliga. De smittade äter dock inte av sina offer, eller någonting annat för den delen, utan är istället dömda att långsamt svälta ihjäl. Viruset håller dock igång kroppen tills den bokstavligen talat ruttnar bort, varför de smittade faktiskt med tiden mer och mer liknar levande döda. Även om de smittade är väldigt farliga så kan de dödas med hjälp av (extremt) våld, trots att de inte tar någon notis om vare sig smärta eller skador.
Filmen håller hela vägen tack vare ett bra manus, även om handlingen delvis byter inriktning under den andra halvan. Slutet skall för övrigt ha ändrats på utgivarens begäran, och känns ganska opassande som avslutning. Budgetrestriktionerna märks också främst i den förhållandevis lilla mängden smittade, eftersom de horder som omtalas i filmen aldrig förekommer i själva handlingen. Man får hur som helst tacka den digitala inspelningsteknologin som används för det goda slutresultatet, inte minst vad gäller specialeffekter av olika slag.
En spännande och sevärd survival horror-film i science fiction-genren, som dock inte nödvändigtvis rekommenderas till inbitna zombiefilms-fantaster.